Är det inte konstigt att hela livet är en strävan efter att räcka till och att man aldrig riktigt känner att man gör det?

Ständigt är det familjen, vänner, skola och arbete som pockar på uppmärksamhet och som ständigt göder den stora högen med illaluktande ångest man bär på..

Den ständigt svajande vågskålen, när man ligger plus på något plan ligger man alltid efter på något annat..man räcker aldrig till helt till fullo.

Att inte räcka till, något jag tror alla känner vissa stunder i livet, och kanske är det inte heller meningen att vi ska kunna räcka till åt allt och alla. Då är det ju jäkligt konstigt att man ska behöva känna ångest över att man inte kan uppnå det omöjliga; att alltid räcka till.