Nu börjar vi så smått att komma iordning och man känner mer och mer att man har hamnat rätt, hittat hem. Livspusslet börjar sakta men säkert lägga sig på plats och man kan verkligen njuta av nuet även fast man blickar framåt.

 

 

Om jag någonsin har påstått att jag gillar att packa så har jag ljugit för er, men främst för mig själv. Trotts att vi har rensat bort så otroligt mycket tar det liksom aldrig slut.

Jag önskar att lägenheten bara var tömd så att jag kunde städa bort resterna av vår tid här och sedan låsa dörren och slänga nyckeln.

 

Anledningen till mitt halvoptimistiska humör idag kan ha att göra med bygg-grabbarna som renoverar bottenlokalen i huset. Jag förstår att ni börjar era arbetsdagar klockan sju, men att lägga upp arbetstiden på så vis att man börjar bila upp golv 07.10 är inte OK!

 

 

Idag har vi varit på banken och druckit kaffe, skrattat, signerat massvis med papper och skuldsatt oss. När vi gick därifrån hade vi en påse med livsnödvändiga saker från Svenska Fastighetsförmedling som isskrapor, skohorn, kontrakt, lakritsgodis samt nycklarna till vår nya lägenhet! ÄNTLIGEN!

 

Nu blir det två dagars intensiv packning från min sida innan projektet med att ta oss och vårt bohag från punkt A till punkt B.

 

Någonstans där emellan ska jag även försöka knåpa ihop några rader i mitt projektarbete som tydligen ska prioriteras över storhelgerna.

 

Efter en kort promenad över stan är det nu dags för varma mackor med hemmagjord kantarellstuvning!

Kursen "Miljöförvaltning och Miljöpolitik" gör mig självmordsbenägen.

Slutet är nära, tenta imorgon om jag inte innan dess tar mitt förnuft till fånga och hoppar från balkongen.

"Kyss mig"

När man avslutat en del i livet och påbörjar något nytt, gör en omstart. Då lämnar man rätt snabbt det gamla bakom sig och fokuserar på nuet.

 

Vad som fascinerar mig är när man får reda på att personer från ”förr”, personer man lämnat bakom sig och inte ägnat en tanke åt fortfarande ältar samma saker och pratar om en som om man var där.

Eller ja, med ”där” menar jag såklart inte med mig närvarande för det tror jag inte att det finns ryggrad nog till.

 

Det är då man blir så tacksam över att man vågade ta steget att gå vidare och upptäcka något nytt istället för att vara på samma plats.

Att man valde något bättre för en själv.

På sista tiden har jag funderat mycket på det faktum att vad man ger får man tillbaka.

Detta främst genom handlanden man gör.

Visst råkar bra människor ut för dåliga saker, men alla är ansvariga för hur man själv handlar utifrån sin situation.

 

Det finns så många människor som inte kan sopa rent framför sin egna jävla dörr innan de ger sig på andra. Det är lättare att peka ut andras fel och misslyckande än att våga facea sin egen skit.

 

Jag tror att man måste utesluta dessa människor ur ens liv, att sluta mata dem med ens egna energi.

Dåliga människors handlingar är inget man kan ändra, och det kommer aldrig vara värt att ens försöka.

Är det inte konstigt att jag har spenderat två vintrar i underbara Sälen men mina bästa vinterbilder är tagna i Långserud?

 

 

Januari 2010, jag, Linn och galenhundarna försökte upprätthålla idén om att vi är friluftsmänniskor genom ett tappert försök att grilla korv i en halvmeter snö och 21 minusgrader.

 

 

Efter antalet begynnande förfrysningsskador gav vi dock upp..men fint var det!

 

”Hellre ångra saker man har gjort, än de man aldrig gjorde”

 

En mening som betyder så mycket mer än bara dess ordsammansättning.

 

Nog finns det MYCKET man har gjort som man ångrar, fast jag kan snarare ångra mitt sätt att hantera situationer som jag hamnat i. I efterhand är det lätt att gå tillbaka och inse vad man SKULLE ha gjort/sagt/handlat men samtidigt skulle jag inte vilja ha dessa händelser ogjorda.

De där händelserna är anledning till vart jag är idag och framförallt; vem jag är idag.

 

Man är tilldelad sin del av kortleken och sedan får man välja själv hur man spelar dem.

 

Visst finns det saker som jag ångrar att jag aldrig gjorde.

 

Jag ångrar att jag aldrig tog kontakt med den australienske mannen jag talade med i Sälen och som erbjöd mig ett restaurangjobb på Sidneys flygplats. (Jag har fortfarande kvar hans visitkort)

Jag ångrar att jag aldrig gick på Sensation White när jag hade chansen.

Jag ångrar att jag inte har stått upp för mig själv när människor i min närhet och i mitt arbetsliv har kört över mig.

Jag ångrar att jag inte tog chansen tidigare att röra på mig, utan stannade i den lilla staden.

 

Men även om man inte tog alla chanser som serverades är jag samtidigt glad att jag aldrig tog dem. Hade jag gjort det hade jag definitivt inte varit på den plats i livet jag är nu.

 

Och det är just här som jag vill vara!

Bort med det gamla, in med det nya..